PERFECTION.powerpoint.001
PERFECTION.powerpoint.002
PERFECTION.powerpoint.003
PERFECTION.powerpoint.004
PERFECTION.powerpoint.005
PERFECTION.powerpoint.006
PERFECTION.powerpoint.007
PERFECTION.powerpoint.008
PERFECTION.powerpoint.009
PERFECTION.powerpoint.010
PERFECTION.powerpoint.011
PERFECTION.powerpoint.012
PERFECTION.powerpoint.013
PERFECTION.powerpoint.014
PERFECTION.powerpoint.015
PERFECTION.powerpoint.016
PERFECTION.powerpoint.017
PERFECTION.powerpoint.019
PERFECTION.powerpoint.020
PERFECTION.powerpoint.021
PERFECTION.powerpoint.022
PERFECTION.powerpoint.023
PERFECTION.powerpoint.024
PERFECTION.powerpoint.025
PERFECTION.powerpoint.026
PERFECTION.powerpoint.027
PERFECTION.powerpoint.028
PERFECTION.powerpoint.029
PERFECTION.powerpoint.030

PERFEKT


PERFEKT handlar om människors behov av att framstå som perfekta och skräcken inför det imperfekta.


För ungefär 14 år sedan väntade jag och min dåvarande flickvän barn. Eftersom vi båda var över 40 år så ingick det ett obligatoriskt fostervattensprov. Vi fick frågan om vi veta allt eller bara få besked om de allra allvarligaste kromosomavvikelserna hos fostret och vi svarade enhälligt att vi bara ville veta om det var ett allvarligt problem. Tiden gick och drog en lättnadens suck och utgick ifrån att allt var bra. Men så ringde telefonen hemma en fredagskväll kl 19. En genetiker från Karolinska Institutet sa att han hade något mycket viktigt att berätta och att vi skulle komma in på måndag morgon. Hela helgen förfasade vi oss om vad det var han skulle berätta. På måndag morgon fick vi ett möte på ca 20 minuter där han gav oss en fruktansvärd bild av hur illa det skulle kunna bli för vårt blivande barn och en ganska fruktansvärd bild av hur vårt barn skulle få det om det alls överlevde och blev vuxen. Vårt foster hade en könskromosomavvikelse som kallas Klinefelter's.


Kvinnor har normalt två X-kromosomer och män har en X och en Y-kromosom. Klinefelter's-män har alltså en extra X-kromosom. Många av dessa foster dör under graviditeten och de kan bli ganska gravt funktionshindrade om de överlever. I bästa fall fick vi veta att vår son statistiskt sett förmodligen skulle bli svagbegåvad, med ett lågt IQ, att han skulle bli lång och stor och få kvinnliga kroppsformer, bröst och breda höfter kanske till och med få både snopp och vagina, han skulle vara hyperaktiv och olycklig, få depressioner och lida av självdestruktivitet, ha svårt att lära sig tala och få det svårt i skolan, såväl socialt som med inlärningen. Han skulle ha mycket små testiklar och inte kunna få barn. Män med Klinefelter's tar oftare livet av sig än andra. Men det finns variationer och genetikern påpekade att det fanns en liten chans att han ändå skulle kunna leva ett ganska normalt liv.


Eftersom genetikern hörde av sig först i vecka 26, den sista veckan där det, ens med särskilt tillstånd, är lagligt att utföra abort så var vi tvungna att bestämma oss inom ett par dagar. När vi kom hem googlade vi och det första som dök upp vara studier där avvikelsen kallades för "The Killer Gene" eftersom det visat sig att män med Klinefelter's löpoer många gånger högre risk, än andra män, att bli seriemördare eller serievåldtäktsmän, det och en lång rad föräldragrupper som beklagade sig över hur överjävligt livet med deras Klinefelter's-söner var.


Vi beslutade oss för att avbryta graviditeten och samma vecka lades min flickvän in på abortkliniken på Karolinska. Det var en vecka innan julafton. Det första de gör på avdelningen är att ge ett piller som dödar fostret i magen. En kvinnlig överläkare på avdelningen hade nyligen tagit fram ett annat piller, som numer används rutinmässigt, som skulle sätta igång en förlossning av det döda fostret istället för att utföra kejsarsnitt som både är riskfyllt och kostsamt för vården.


Det nya pillret fungerade inte och i tre hemska veckor låg min flickvän på avdelningen med ett dött foster i magen och led av biverkningarna av pillren som inte fungerade. Överläkaren vägrade kjesarsnitt eftersom min flickvän i så fall skulle bli den första "plumpen i protokollet" för hennes nya piller. Men en ung kirurg lade märke till min flickväns lidande och utförde på eget bevåg ett kejsarsnitt och vi kunde till slut få åka hem i början av det nya året. På vägen ut från avdelningen så nöp jag av ett litet blad från ett paradisträd som stod i korridoren. Hemma satte jag bladet i ett lite shotglas med vatten och efter några veckor hade det fått rötter. Jag planterade det i en kruka och sedan dess har jag skött om det som ett bonzai-träd. Normalt sett vill paradisträd växa som en kaotisk buske, men jag ansade det regelbundet och roterade krukan för solen så att det skulle växa upp i formen av en perfekt ek, en stor rundf krona på en enda tjock stam. Och det gjorde det. Varje gång jag ägnade mig åt mitt paradisträd så tänkte jag på barnet som jag och min dåvarande flickvän förlorade. Jag är absolut ingen abortmotståndare, det finns många tillfällen då det är lämpligt att göra abort men däremot kan det ju ändå få psykologiska konsekvenser. Trädet i utställningen PERFEKT är just det paradisträdet.


PERFEKT innehåller tre skulpturer av antikt laboratorieglas eftersom det är den medicinska vetenskapen som lett till att vi helt plötsligt fick ett så stort beslut att fatta. Pojken av antikt laboratorieglas är jag som 6-åring, mannen är en vuxen man med Klinefelter's och den lilla figuren är skräckversionen av ens rädsla för hur illa det kan gå, ett dödfött illa missbildat barn som finns dokumenterat i de medicinska arkiven.


De fyra fotografiska verken är självporträtt av mig som 25-åring, då jag var på toppen av mitt eget självdestruktiva och suicidala beteende, något som dessutom gett mig anledning att nu själv genomgå ett genetiskt test för att se om jag själv är en Klinefelter's-man. Jag hade inga kromosomavvikelser så jag har tyvärr inget att skylla mina egna tillkortakommanden på.


Med den antika projektorn visas en röntgenbild av en skallfraktur, som en påminnelse om att min egen något ovarsamma livstil orsakade att jag drabbades av ett överfall en natt på stan för bara ett år sedan, fick en kraftig fraktur och ett dussin hjärnblödningar som följd. Det vara den senaste av de 28 gångerna jag hittills varit mycket nära döden, av vilka jag en gång faktiskt avled på riktigt och blev återupplivad av ambulanspersonal.


Den kvardröjande frågan för mig är vem jag är som kan bedöma vad som är ett perfekt liv eller inte. Jag är själv definitivt inte perfekt!


---


PERFECTION is about people's need to appear perfect and the fear of imperfection.


About 14 years ago, my former girlfriend and I were expecting a child. Since we were both over 40, an amniocentesis was mandatory. We were asked if we wanted to know everything or just be informed about the most severe chromosomal abnormalities in the fetus, and we unanimously replied that we only wanted to know if there was a serious problem. Time passed, and we draw a sigh of relief, assuming everything was fine. But then the phone rang at home one Friday evening at 7 PM. A geneticist from Karolinska Institutet said he had something very important to tell us and that we should come in on Monday morning. We spent the entire weekend dreading what he was going to say. On Monday morning, we had a 20-minute meeting where he painted a terrible picture of how bad things could be for our future child and a rather dreadful picture of what our child's life would be like if he even survived to adulthood. Our fetus had a sex chromosome abnormality called Klinefelter's.


Women normally have two X chromosomes, and men have one X and one Y chromosome. Klinefelter's men have an extra X chromosome. Many of these fetuses die during pregnancy, and they can become quite severely disabled if they survive. At best, we were told that our son would statistically likely have a low IQ, be tall and large, develop female body shapes, breasts, and wide hips, and might even have both a penis and a vagina. He would be hyperactive and unhappy, suffer from depression and self-destructiveness, have difficulty learning to speak, and struggle in school both socially and academically. He would have very small testicles and be unable to father children. Men with Klinefelter's are more likely to commit suicide than others. However, there are variations, and the geneticist pointed out that there was a small chance he could still live a fairly normal life.


Since the geneticist contacted us in week 26, the last week where it is legally permissible to perform an abortion, even with special permission, we had to decide within  days. When we got home, we googled, and the first studies that came up referred to the abnormality as "The Killer Gene," as it turned out that men with Klinefelter's are many times more likely than other men to become serial killers or serial rapists. We also found numerous parent groups lamenting how hellish life with their Klinefelter's sons was.


We decided to terminate the pregnancy, and that same week, my girlfriend was admitted to the abortion clinic at Karolinska. It was a week before Christmas. The first thing they do in the ward is give a pill that kills the fetus in the womb. A female chief physician at the ward had recently developed another pill, now routinely used, that would induce labor of the dead fetus instead of performing a C-section, which is both risky and costly for healthcare.


The new pill didn't work, and for three horrible weeks, my girlfriend lay in the ward with a dead fetus in her womb, suffering from the side effects of the pills that didn't work. The chief physician refused a C-section because my girlfriend would then be the first "blemish on the record" for her new pill. But a young surgeon noticed my girlfriend's suffering and performed a C-section on his own initiative, and we were finally able to go home at the beginning of the new year. On the way out of the ward, I pinched a small leaf from a jade plant in the corridor. At home, I put the leaf in a small shot glass with water, and after a few weeks, it had grown roots. I planted it in a pot and have since cared for it like a bonsai tree. Normally, jade plants want to grow like a chaotic bush, but I regularly pruned it and rotated the pot for the sun so that it would grow in the shape of a perfect oak tree, with a large round crown on a single thick trunk. And it did. Every time I tended to my jade plant, I thought of the child my then-girlfriend and I lost. I am absolutely not against abortion; there are many occasions when it is appropriate to have an abortion, but it can still have psychological consequences. The tree in the exhibition PERFECTION is that very jade plant.


PERFECTION includes three sculptures made from antique laboratory glass because it is medical science that suddenly forced us to make such a significant decision. The boy made of antique laboratory glass is me at 6 years old, the man is an adult man with Klinefelter's, and the small figure is the frightening version of the fear of how bad things can turn out, a stillborn, severely malformed child documented in medical archives.


The four photographic works are self-portraits of me at 25, when I was at the peak of my own self-destructive and suicidal behavior, something that has also given me a reason to undergo a genetic test myself to see if I am a Klinefelter's man. I had no chromosomal abnormalities, so I, unfortunately, have nothing to blame for my own shortcomings.


With the antique projector, an X-ray image of a skull fracture is displayed as a reminder that my somewhat reckless lifestyle caused me to be assaulted one night in town just a year ago, resulting in a severe fracture and a dozen brain hemorrhages. It was the latest of the 28 times I have been very close to death, one of which I actually died and was revived by ambulance personnel.


The lingering question for me is who I am to judge what constitutes a perfect life or not. I am definitely not perfect myself!