Sanning - ".doc"

Jag har ljugit hela mitt liv.

Men vid flera tillfällen har jag varit i behov av att beskriva delar av verkligheten i text. För att söka filmstöd eller konstpengar, för att reda ut oklarheter inför mig själv eller andra eller helt enkelt för att berätta något. I samtliga fall har jag velat undvika lögner, men i inget fall har något enskilt påstående eller enskild beskrivning känts som en rättvis bild av verkligheten. Hur skulle det varit möjligt?

Med Sanningen i åtanke rotar jag nu runt i texter som har med några av mina konstverk att göra, framförallt filmerna Journal (1996), Pelle Polis (1998-2000) och Buy Bye Beauty (2001), samtliga mer eller mindre arrangerade filmer men med det dokumentära berättandet som utgångspunkt. Ingen av dessa filmer låter sig lätt beskrivas i ord, inte bara för att de är filmer som alltså hellre bör ses än läsas, utan för att de alla tre är verksamma på så många olika plan att en fullständig beskrivning blir mycket lång. Speciellt Buy Bye Beauty är ett verk vars egentliga innehåll till största delen befinner sig utanför själva filmen. Reaktionerna på den och diskussionen efteråt är själva verket, filmen i sig är bara inducerande - en katalysator. Men även Pelle Polis är mycket komplicerad eftersom den inte bara berättar historien om filmens huvudperson, pedofilen och polisen Pelle Polis, utan också om varför jag intresserar mig för hans berättelse. Dessutom blir filmen i sig ett iscensättande av ett av filmens huvudteman - begreppet frivillighet - där jag som filmare utnyttjar polismannens medgivande att bli filmad. Jag åskådliggör det skadliga i hans utnyttjande av barn som inte tydligt nog säger nej till hans sexuella närmanden. Pelle Polis säger inte nej till att bli filmad av mig. Han blir, liksom barnen han ofredat, offer för sin frivillighet.

Integritet och problemet med att inte veta hur man säger nej är också huvudtemat i min första film, Journal. Där gör jag upp med efterverkningarna av ett sexuellt övergrepp jag själv utsattes för i tidiga tonåren. Centralt i Journal är min redogörelse för det sexuella övergreppet där det framgår hur obehaglig och skrämmande upplevelsen var trots att jag saknade förmågan att säga nej. Man skulle kunna säga att det är en beskrivning av ett övergrepp där barnet frivilligt accepterat den vuxnes närmande.

Alla mina filmer är löst sammanskruvade. Där det skramlar, skramlar det. Jag försöker ofta demontera det system av acceptabla lögner som vi använder oss av när vi pratar med varann. Eller rättare sagt, jag är mer benägen att acceptera att varje framställning har svagheter än att försöka dölja det. Demonteringen går till så, att när jag märker att jag måste ljuga lite för att hålla ihop en historia så vill jag att det ska synas eller åtminstone kännas. Följdaktligen lider nästan allt jag gjort av att publiken får förtroendeproblem inför mitt berättande. Jag har aldrig varit med om att någon reflekterat över nån av mina filmer utan att också tipsa om vilken eller vilka delar jag kunde ha låtit bli att ha med. Olika personer ifrågasätter olika delar, men alltid något. Förmodligen för att dom helt enkelt är mer vana vid att möta dokumentära berättelser med så lite vassa kanter kvar som möjligt, med avslipat gjutskägg.

Jag kommer undvika att ge nån fulltständig beskrivning av dessa enskilda verk, utan istället helt fritt belysa delar som jag tycker pekar på något intressant i förhållande till Sanningen.

Jag hoppas också att denna text kommer uppfattas som osammanhängande och oklar. Då är nämligen sannolikheten mycket mindre att jag medvetet ljugit och lagt saker tillrätta för att få annars lösa resonemang att hänga ihop på ett trovärdigt och kanske till och med snitsigt vis.

Sanningen är osammanhängande, otydlig och fullständigt ogripbar för oss människor. I vår egen kropp filtreras sanningen flera gånger om innan vi ens har chans att ta ställning till den. Utan vårt automatiska informationsfilter i det centrala nervsystemet skulle vi ständigt vara okontrollerbart översköljda av mindre och större detaljer och delar av sanningen.

Min uppgift är därför att förhålla mig mycket misstänksam till min egen uppfattning och tolkning av sanningen. Jag rotar även i det skräp som mitt medvetande försökt rensa bort. Eller, först när jag inte längre kan avslöja en tanke som direkt lögnaktig får jag formulera den. Annars är det min uppgift att hålla käft eller åtminstone redovisa att jag ljuger.

Det var sommaren 1994. Efter år av ansökningar och svåra besvikelser kom jag till slut in på Konsthögskolan i Stockholm. För första gången på länge kände jag att jag kunde koppla av en aning. Min framtid framstod plötsligt som oproblematisk efter att i många år ha tett sig fylld av kompakt motstånd. Fem kommande år på konsthögskola var i sig en lättnad. Fem års studielån och alla möjligheter i världen. Mitt måleri kändes plötsligt som en tillgång snarare än som något jag måste slita med och förändra för att nå nånstans. All tid och energi mitt måleri stulit från umgänget med min fyraårige son och min fru, blev plötsligt motiverat. Att jag hoppat av journalisthögskolan fyra år tidigare för att istället fly in i ateljén såg nu äntligen ut att ha lönat sig. I framtiden skulle jag kunna få möjlighet att både vara konstnär och familjeförsörjare. Allt var perfekt – åtminstonde för tillfället. Lyckan skulle inte bli långvarig.

Ett par dagar efter det mycket glada beskedet från Konsthögskolan befann jag mig på en fest i min hemstad Borås. Där träffade jag en bekant från förr, en gammal punkare som jag i tonåren gjorde mycket dumheter tillsammans med. Vi umgicks egentligen aldrig men hade alltid varit mycket destruktiva tillsammans när vi träffat på varann; hängt oss från balkonger i höghus och tävlat om vem som skulle våga släppa taget först eller åtminstone hänga kvar längst; lagt oss på spåren och rullat av i sista stund innan tåget mosat oss. Det var ett under att vi båda överlevt ungdomen. På festen berättade denna då nästan trettioåriga punkare plötsligt att hans farfar brukade pilla på honom när han var barn, att han brukade få honom att suga på hans kuk. Han trodde att det var därför han fortfarande söp så förbannat. För att han var arg på farfar. Jag blev så jävla arg. Jag som själv blivit utsatt för ett övergrepp som trettonåring, slogs plötsligt av insikten om varför han och jag haft så lätt att förenas i vår självdestruktivitet. Vi hade alltid varit lika uppdämt förbannade och av samma orsak. Jag såg inte till honom mer under kvällen och tänkte nog inte mer på det vi talat om. Men på väg hem - till min lilla familj som förmodligen låg och sov – passerade jag Borås enda porrbutik. Det var sent på natten och den var stängd. Jag fattade tag i det tunga skogallret av metall utanför entrén och krossade systematiskt och beslutsamt med stor ansträngning porrbutikens samtliga sex stora skyltfönster. Sen gick jag hem och la mig och somnade genast, vad jag kan minnas, utan minsta tillstymmelse till oro. Efter nån vecka var porrbutikens fönster lagade. Nån natt senare steg jag upp fast min familj sov, klädde mig och gick ut och upprepade vandaliseringen. Jag rusade inte hem efteråt. Jag smög inte. Jag gick lugnt hem och la mig. Som vanligt. Den här gången kändes det som att det varit sista gången, som att det var nog. Jag somnade. Framåt tidiga morgontimmarna samma natt vaknade jag med ett ryck och gick raka vägen till min skrivmaskin och skrev utan avbrott en text i ett närmast maniskt tillstånd. Jag beskrev utförligt en händelse som jag fram till dess alltid varit väl medveten om men som jag av flera skäl aldrig talade om eller ens tänkte på. Texten jag då skrev löd exakt:

Jag slog upp ögonen i samma stund dörren in till mitt mörka rum öppnades. Mitt i natten. Rummet var blått, dörröppningen mörk och mannen vit. Han bar en mörk badrock och kom in i ljuset från nattfönstret fram till min säng och öppnade rocken, långsamt och försiktigt. Jag sov. Han stod en stund vid mig. Jag visste och lät honom ganska lätt föra min hand ut i rummet, ifrån mig, mot öppningen och hans suddiga bleka kropp. Jag hade sett. Han tryckte först min hand och mina fingrar mot sin mage. Hans hud var varm, händerna mjuka och han förde min hand lätt runt i cirklar upp mot bröstet som var hårigt av tjocka styva strån och ned mot magen och snoppen som stod mot mig, blek och gungande. Han lät min arm nudda snoppen mer och mer och det kom luft ur hans mun. Jag sov men andades häftigt och mitt hjärta slog snabbt så det brände både i halsen och i min egen snopp men i min hand kändes det varmt och mjukt av hans. Den var tjockare än att mina fingrar nådde runt. Varm och len och små strängar som pulserade och den var blek och stor och jag sov inte längre. Jag hjälpte till att föra min hand längs hans varma mjuka hud och han lät mig sträcka mitt huvud mot sängkanten fastän jag låg spänd och stel och hans penis rörde sig löst mot min kind där den stötte samman med min hud var det varmt och den gungade mot min näsa och killade mina ögonfransar så jag måste blunda och rummet var blått och hans penis var varm och blek och rörde sig mot min kind i mitt ansikte och min hand höll den och följde den och ur munnen i hans mörka ansikte där ovanför lät han mjuka varma ord falla ner på mig in i mina ögon och in i min mun och dom värmde mig och hans snopp varm och tjock och len. Jag var vaken och han visste att jag visste. Han reste sig upp bort från mig upp i nattljuset och det blev kallt och kändes otäckt. Han lät rocken falla till en mörk klump på golvet invid sängen och jag ville inte att han skulle gå och lämna mig här i det kalla och otäcka mörkret utan att han skulle komma tillbaka med sig och värmen från hans kropp. Jag skakade och det värkte i min snopp som fyllde hela mitt huvud i brännande stötar och han satt nu och täcket stramade ned mitt lår och han förde bägge sina händer upp i mörkret tungt mot min kropp upp över benen och lade sin tyngd på min hårda snopp ovanpå täcket och han väntade på att jag skulle visa att jag var vaken men det var jag inte och min hand låg fortfarande kallt och stelt utsträckt utanför sängen. En tung hand rörde sig upp mot mig och min mun och tog tag i täcket och drog det långsamt av min kropp och det blev varmt i hela luften och jag kände tydligare och tydligare allt i luften i sängen och i rummet men hans hand låg mot min mage och jag var naken och min snopp stod rätt upp och jag skämdes över att inte jag hade något hår. Han smekte mina lår och brände sig upp mot min lilla pung och nöp i den och jag låg stel och han lade sig på mig och jag låg stel och hans ansikte kom intill mitt och han luktade ur munnen och han förde sin händer mot min lilla snopp men verkade inte bry sig om att den var liten fast jag skämdes och låg stel. Han viskade mot mig men nu kändes orden inte rena utan luktade och hans hand som tog min hand som stelnat i luften kändes hård och jag kände att hela hans kropp hade styva hårstrån som stack mot min mjuka hud och min snopp brände så jag höll på att kvävas och hans var hård och tung och hans ansikte hade skägg och jag såg hans ögon och hans skägg rörde sig strävt mot min kind och det kom kall fukt ur hans mun mot min mun och hans sträva kind kändes som en skäggig mans kind och jag tryckte allt hårdare runt hans feta snopp och det blev en kall mörk hinna mellan min nakna kalla lilla kropp och hans håriga mage och armar och ansikte och hans ord lät elaka. Jag visade att jag var vaken och han försökte säga snälla ord men jag gned mig loss ut under honom och slog mot honom med min lilla hand och reste mig och blev stor och vände mig mot den lilla äckliga gubben i sängen och sa åt honom att han var ett jävla svin och drog åt mig mina kläder och öppnade dörren i det blåa nattfyllda rummet ut i deras mörka hall och hörde förlåt bakom mig men slängde igen dörren och det var ett kallt och starkt dörrhandtag och jag gick genom mörkret i deras hall och in till min väns rum och sa att hans farsa var en jävla äcklig bögjävel. Jag var tretton år.

Senare den dagen berättade jag upprört för min fru att jag kommit på vad jag var så allmänt förbannad över. Jag visade henne texten men nämnde fortfarande inget om att jag vid det laget varit ute två nätter och vandaliserat stadens porrbutik. Efter ytterligare någon vecka var jag ute sent på kvällen och passerade de återigen reparerade skyltfönstren. Det var något tidigare på natten och fortfarande lite folk i rörelse på väg hem från krogen och sånt, men jag tänkte ändå att det kunde vara värt att smälla in rutorna ytterligare en sista gång, kanske för att jag nu också begrep varför. Denna gången var det åbäkigare. Det tog längre tid och ansträngningen kändes större. Rutorna ville inte riktigt gå sönder, det krävdes många slag. Det lät mycket och jag var plötsligt självmedveten. Efter nån minut var det iallafall klart och jag vände hemåt. Halvvägs hemma blev jag omringad av rätt så många polisbilar. Jag lät mig bli handfängslad och nedtvingad i ett baksäte. Nåt vittne identiferade mig. Jag erkände utan omsvep och blev försatt på fri fot efter att poliserna fått mina personuppgifter. Jag gick hem och la mig tyst hos min sovande familj. Men nu kunde jag inte sova. Jag tror att tillståndet beskrivs som panikångest. Jag väckte min fru och sa att jag hade gjort nåt dumt.

Strax därefter kom domen. Det blev dryga böter och villkorlig dom. Jag kände mig som en belastning för min familjs redan ansträngda ekonomi. Jag kontaktade en psykolog som hjälpte mig att reda ut de mest akuta frågetecknen som nu tornade upp sig i mitt huvud. Hur kom det sig att jag lyckats åstadkomma en situation där det återigen var jag som fick stå för notan? Hur kom det sig att jag alltjämt tillät mig att lida av den där gubbens övergrepp? Någon månad senare började jag på Konsthögskolan i Stockholm dit jag helgpendlade från Borås. Mitt måleri var nu besvärande fyllt av sex och våld.

Jag och min fru skildes kort därefter och vi båda flyttade till Göteborg för att vi skulle kunna ha delad vårdnad om vår då femårige son. Jag började på Konsthögskolan Valand istället och där hade dom en ny, stor, fin videoutrustning som ville användas. Jag var fortfarande målare och hade aldrig hållit i en videokamera och var mycket misstänksam mot de tekniska medierna.

Jag var inte speciellt lycklig efter skilsmässan och var vid det här laget fylld av förvåning över hur mycket av det jag gjorde som tycktes vara styrda av det där övergreppet när jag var tretton. Sett ur mitt nya perspektiv hade jag uppenbarligen alltid i min konst smugit som katten kring het gröt i trakterna av det där övergreppet och till det relaterade teman. Alla mina tidigare beslut kändes nedsvärtade så här i efterhand. Jag ville inte ha det så i framtiden. Jag beslöt mig för att undersöka om det gick att polisanmäla den där mannen fast det gått så här lång tid. Jag kontaktade polisen i Borås och redogjorde för vad jag varit med om då för länge sedan. Jag tog också med mig texten jag skrivit. Den kvinnliga polisinspektören hade svårt att ta till sig min historia som den var beskriven i texten. Hon tyckte att det mest såg ut som en erotisk novell. Hon meddelade att det ändå var för sent att anmäla och att jag borde passa mig för att fara med anklagelser, vare sig mot honom eller nån annan, eftersom det troligtvis skulle leda till att jag själv anmäldes för förtal. Det var något hon sa att hon ofta sett i liknande fall. Polisinspektören avslutade med att hänvisa till vuxenpsykiatrin ifall jag hade behov att prata mer om det som hänt.

Kort därefter gjorde jag filmen Journal. Under en kort arg promenad insåg jag att jag var tvungen att göra upp och hur det skulle gå till. Journal utgår ifrån övergreppet men är framförallt en våldsam uppgörelse med hur jag hanterat det som vuxen. Den gör också upp med besvikelsen inför ett samhälle som står handfallet inför allt som händer utanför det vi orkar tala om. Journal beskriver blindheten, såväl det vuxna offrets som omgivningens. Den gör det i ett villkorslöst självutlämnande där allt finns kvar, det dumma såväl som det kloka. När jag för en gångs skull tog bladet från munnen, skulle jag göra det ordentligt. I Journal skulle jag en gång för alla uttala att jag visst kände mig medskyldig, men samtidigt med självklarhet kunna påvisa att det ändå aldrig varit mitt fel. I filmen intervjuar jag samtliga personer som nån gång haft anledning att föra journal över mitt liv, psykologer, poliser och andra myndighetspersoner. Jag träffar även ägaren till porrbutiken jag slog sönder och andra som på något sätt berörts av min framfart.

Jag var mycket nervös när jag visade Journal första gången - det var i ett litet rum på Konsthögskolan för en samling på fyra personer. Efter visningen var dom bleka och förstummade. Dom verkade uppskatta den. Kanske skulle jag våga visa den igen.

Journal visades snart på en stor utställning i Stockholm och man kan säga att den blev mitt genombrott som konstnär. Den var inte bara högst personlig på ett sätt som var unikt i konstvärlden då. Den var dessutom en genreblandande uppgörelse med vårt sätt att skildra verkligheten under objektivitetens paroll. Min film var tydligt subjektiv. När filmen visades första gången 1996 var det fortfarande ovanligt.

Jag kan tänka mig att min syn på hur jag vill skildra verkligheten på film bottnar i att jag ursprungligen var målare. Där har det sen länge varit fullständigt självklart att man får lov att avslöja en målnings eller studies inneboende ambivalens inför det sedda eller det upplevda. Ingen höjer ögonbrynen inför en modellstudie där en överarms yttre kurvning beskrivits med mer än ett enda exakt streck. Konstnärens sökande ligger blottlagt och kan upplevas som en insyn i processen eller till och med som direkt estetiskt tilltalande. Osäkerheten ses inte nödvändigtvis som en svaghet, så länge den är redovisad. En dålig studie är givetvis fortfarande en dålig studie. Men att behålla osäkerheten ända in i ett bra slutresultat är en accepterad ambition.

Filmen Pelle Polis var från början inte tänkt att bli någon dokumentär överhuvudtaget. Våren 1997 fick jag ett erbjudande om att göra en utställning på Galleri Index i Stockholm. Galleriet hade två våningar. Jag hade redan innan dess börjat intressera mig för hur en och samma verklighet i olika sammanhang kunde uppfattas på helt olika sätt. Jag planerade att filma en äldre man och hans livshistoria, delvis påhittad, och därefter göra två filmer av samma material. En till galleriets övervåning och en till undervåningen. I den ena skulle mannen framställas som god och i den andra som ond. Men kort därefter kontaktades jag av polismannen Pelle Polis. Han visade sig snart vara ett livs levande exempel på just det jag var ute efter med min installation. En oklanderlig och uppskattad äldre polisman som då och då haft sex med minderåriga pojkar. Jag valde att göra filmen om honom istället. Jag var intresserad av att skildra denne man och mitt möte med honom så uppriktigt och ingående som det var möjligt.

Av flera skäl tog jag efter en kort tid beslutet att komplicera utvecklingen i mitt filmande av Pelle Polis. Huvudsakligen för att han inte var lika benägen att berätta så mycket som han givit sken av från början. Han verkade mest vara ute efter att få nån form av absolution från mig som i hans ögon fortfarande var ett offer. Sedan tidigare van att göra obehagliga saker i genomförandet av mina konstverk, bestämde jag mig för att se till att projektet inte bara skulle rinna mig ur händerna. Jag beslöt att lura polismannen att ha sex med mig framför kamerorna. Det skulle nog göra susen. En förövare och ett offer, där offret lurar till sig övertaget genom ett nytt slags övergrepp.

Det fungerade förvånansvärt bra. Efter den händelsen förändrades Pelle Polis möjligheter att avfärda de frågor som störde honom. Han började försvara sig. I hans försök att rättfärdiga sig framkom saker som jag inte hade förväntat. Han tyckte att vissa former av övergrepp på barn inte behövde vara skadligt. Det fanns statliga utredningar där Pelle Polis förordat sänkningar av åldersgränserna för sex med barn. Efter sökande i arkiven och sexualbrottsutredningar visade han sig ha kopplingar till något som hette Pedofila Arbetsgruppen, en uttalat pedofil intresseorganisation som hade verkat inom RFSL. Fler människor var inblandade, bl.a. en chef inom socialdepartementet, en lärare, en terapeut. Kort sagt, projektet växte. Och Pelle Polis var alltjämt i tjänst som polis.

Jag kunde kanske inte längre bara göra en konstnärlig skildring av den här mannen och vår komplicerade uppgörelse. Men jag visste inte vad jag skulle göra istället. Däremot var jag nu som tidigare mån om att göra filmen juridiskt oklanderlig. Min enda trygghet var att noga dokumentera polismannens medgivande vid varje filmningstillfälle och att sluta filma om han bad mig. Vid ett tillfälle ringde jag Janne Josefsson för att få veta vilka regler som gällde ifall man ville filma in i någons hem, eller om man ville filma medan man gick fram till någons hem och knackade på dörren och så vidare. Han gav besked men undrade också hur det kom sig att jag frågade. Jag redogjorde för alllt i historien om Pelle Polis.

Några veckor senare ringde Janne Josefsson tillbaka och bad mig kontakta den dåvarande chefen för Samhällsredaktionen på Sveriges Television, Michael Olsson. Han var intresserad av mitt filmprojekt. Samtidigt hade jag redan komplicerat projektet ytterligare genom att ha lurat Pelle Polis till sex framför kamera. Det ville jag vara tydlig med innan jag ens åkte upp till Stockholm för att presentera materialet.

I mitt första mail till chefen för Samhällsredaktionen skrev jag bland annat:

Bakgrund:

Ett av mina första omfattande arbeten på video resulterade i min dokumentära video "Journal". Ett videodokument med ett något oslipat innehåll och uttryck där jag redogör för min upplevelse av ett sexuellt ofredande när jag var 13 år och allt det som sedan hänt mig under min uppväxt och mitt vuxenliv och som jag själv kopplar till den händelsen. Den bestod till största delen av intervjuer med olika myndighetspersoner som jag sedan kommit i kontakt med, men också en del iscensatt material, bla en scen där jag ingående beskriver det sexuella ofredandet, den delaktighet jag kände och den skuld och skam som föddes därur.

Bla visade jag videon "Journal" på en separat utställning jag hade på Borås Konstmuseum, i min uppväxtstad. Jag kontaktades av en man som sett den där och som också kom ihåg mig som barn, eftersom han en kväll femton år tidigare själv plockat upp mig i sin bil för att "köra mig hem". Då var jag 15 år och han 41. Han var polis och han blev då i hans bil den förste och siste vuxne person som jag anförtrodde vad som hänt mig. Han tog inte upp någon anmälan. Pelle kände personligen och hade haft sex med den man som utsatte mig för det sexuella ofredandet drygt ett år tidigare.

Han kom alltså ihåg mig och kontaktade mig efter att han nu sett min video. Han verkade intresserad av att prata med mig om sig själv. Jag visste att han sedan mitten av sjuttiotalet varit ökänd i Borås som "snuten som raggar småkillar". När jag träffade honom nu var han 56 år och arbetade alltjämt som polis på utredningsroteln i Borås.

Det visade sig snart att han också dömts, bara fem år tidigare, för Sexuellt Ofredande av två pojkar, 13 och 14 år gamla.

Eftersom han sett min video och visste hur jag arbetade erbjöd jag honom att föra ett långtgående samtal med mig under förutsättningen att jag fick filma honom och använda materialet till ett videoprojekt.

Ändamål och medel:

Det är viktigt att påpeka att han aldrig hade ställt upp på att prata med mig om jag varit något annat än just konstnär. Han hade aldrig pratat med en journalist och aldrig med en terapeut. Detta trots att han visste att jag arbetar med dokumentär video och att han till och med själv tyckte att den videon han tidigare sett av mig "borde visas i teve". Han säger redan i första intervjun att han är medveten om att det jag filmar kommer kunna visas var som helst och för vem som helst men att han står för vad han säger och att han aldrig skulle ställt upp annars.

Jag har arbetat mycket okonventionellt för att fördjupa projektet och utvecklingen mellan honom och mig. En utveckling som visat sig varit nödvändig för att jag senare skulle få fram de trådar att dra i som avslöjat allt det jag nu vet om hur han agerat och resonerat, vilken forskning han lutat sig på för att motivera sitt handlande och vilka kontakter han haft. Jag har filmat honom i olika miljöer, strukit honom medhårs och provocerat honom.

Vid ett tillfälle, en dryg månad efter att jag börjat filma honom, provocerade jag honom in i en sexuell situation, framför kamerorna, mitt i en annars konventionellt arrangerad intervju. Innan dess uppträdde han mycket kontrollerat och "gav" egentligen ingenting. Efter intervjun som alltså resulterade i att han "tappade kontrollen" och lät sig exponeras sexuellt framför kameran, säger han återigen att han inte kan hindra mig att använda det vi just filmat eftersom han vet att filmen är min. I "eftersnacket" och de närmast följande filmingarna av honom jag gjorde kom allt det fram om honom som nu utgör de centrala delarna i denna dokumentär.

Denna dokumentär kommer med all säkerhet att bli ett skakande dokument av ett möte med en polisman som flera gånger i sitt liv haft sex med minderåriga och på samma gång påstår att han inte gjort nåt fel och gör allt för att förneka att han nånsin gjort nåt olagligt. Men också ett dokument om vad jag som filmare och dokumenterat offer varit beredd att göra för att pressa mötet mellan mig och honom vidare.

När chefen för Samhällsredaktionen på SVT någon vecka senare fick se det filmade materialet där Pelle Polis exponerades sexuellt, gapskrattade han och utbrast: “Detta är ju inte sant. Det är ju bara sååå bra.” Senare rådfrågade jag honom till och med innan jag tackade ja till att åka iväg på Expedition:Robinson, eftersom det hamnade mitt i efterarbetet av denna film. Han tyckte att det var en strålande idé. Jag avbröt alltså arbetet med filmen i två månader men så fort jag kommit hem fortsatte jag att färdigställa filmen. Nu med ambitionen att klippa den för visning i Sveriges Television, eftersom jag vid det här laget hade regelbunden kontakt med samhällsredaktionen om projektets fortskridande och vilka delar som skulle kunna behöva bättre ljudläggning m.m. Efter ytterligare någon månad och när chefen för Samhällsredaktionen tillsammans med en av deras redigerare varit nere i Göteborg och sett den färdiga klippningen satte han filmens visningsdatum och vi kom också överens om visningsersättningen.

Filmen Pelle Polis visades aldrig i Sveriges Television. Den skulle ha visats den 22 oktober 1998 under “Dokument inifrån” i tablån, men sändningen stoppades nån vecka innan dess. I efterhand påstod samme chef jag skakat hand med att filmen aldrig varit planerad för visning och att man tagits på sängen av uppgifterna om att jag skulle ha haft sex med Pelle Polis.

Jag var aldrig intresserad av att på något sätt försöka tona ner betydelsen eller komplikationen av att jag använt sex som en av metoderna att fördjupa mitt arbete med Pelle Polis. Det är jag fortfarande inte. I ett privat mail till en kvinna jag vid den tiden hade som bollplank, beskrev jag händelsen ingående:

Jag "satte på" Pelle Polis ungefär en månad efter det att jag började filma honom. Då var det framförallt en provokation från min sida som framkallades av att jag var så nervös varje gång jag skulle filma honom så att jag knappt stod ut - kort sagt ÅNGEST! Inför varje gång jag filmade honom summerade jag för mig själv vad jag dittills fått höra av honom och utöver det, vad jag anade om honom. Jag kände så intensivt att det var något vrickat med hela vår situation. Jag var nog inte då klar över varför jag nappat på hans första kontakt och sedan bestämt mig för att videofilma honom (ärligt talat tog det mig ett rejält tag att komma över förtjusningen att återigen fått tillfälle att kasta mig över något "verkligt", NÅGON verklig, och att jag insåg att jag var på väg att få material till ytterligare en intressant film), desto mindre begrep jag egentligen om hans skäl till att ställa upp.

I dessa möten var han dessutom hela tiden så jävla präktig att jag blev spyfärdig, jag visste (i magen) att han vid långt fler än ett tillfälle haft sex med barn, det han kallar för ungdomar, jag visste (i magen) att han rättade till och friserade den bild av sin värld som han meddelade mig, förmodligen omedvetet. Jag insåg att jag inte skulle stå ut med att höra honom dra sin präktiga historia för mig gång på gång. Dessutom visste jag att hans och min historia hade så starka kopplingar och att hans motiv (vilka det än var) och mina att prata med varann var så starka att jag i vilket fall inte skulle stå ut med att dra mig ur det jag då redan hade dragit igång.

Så snart som jag började må illa inför, under och efter våra möten, då jag filmade honom, var jag tvungen att ta reda på varför. Jag är dålig på att inte försöka kontrollera bort det som jag känslomässigt upplever som obehagligt. Man kan nog säga att jag gärna intellektualiserar mina upplevelser.

Alltså, för att få en faktisk kontakt med honom som jag inbillade mig skulle motsvara det obehag jag kände inför honom (eller rättare sagt, för att fysiskt faktiskt få uppleva om han var den sortens person jag trodde att han var eller inte) dök tanken upp att jag skulle bli tvungen att på det ena eller andra sättet möta honom fysiskt. Att han sedan försåg mig med det givna scenariot förstärkte min övertygelse om att jag skulle genomföra det trots att jag naturligtvis kände på mig att det var otroligt korkat av mig att på nytt stigmatisera mig genom honom.

Han berättade för mig om hur han upplevt att barnen, som han gett sig på, lurat honom in i fällor. Barnen har suttit och skapat en "sexuell spänning" som han sedan inte kunnat värja sig emot. Det har alltid varit barnens initiativ, enligt Pelle. Till exempel hade det hänt att barnen runkat av sig inför honom för att provocera honom och att han då helt förlorat kontrollen och gett sig hän åt barnens påträngade sexualitet. Han hade då också sagt att han numer bestämt sig för, för det hade han lovat sina chefer, att gå med skygglappar på när han tex är i bastun på offentliga badhus. Han skulle som han säger, inte längre bry sig om vad andra gör eller vilka signaler dom (barnen) ger honom.

Jag ringde Pelle Polis och sa att vi skulle filma hemma hos mig. Han accepterade och kunde väl egentligen inget ana förutom undermedvetet (eftersom jag sedan tanken fötts på att provocera honom, mao egentligen redan efter vårt andra samtal, lagt ner mycket omsorg på att klä mig utmanande, lätt genomskinliga tröjor och tajta stretchbrallor mm). Jag visste alltså egentligen inte så mycket om honom vid det laget förutom att han så länge jag kunde minnas haft rykte om sig att ragga smågrabbar och att han alltså blivit dömd ett par år tidigare för sexuellt ofredande. Han kunde fortfarande mycket väl vara den fullständigt öppna och rekorderliga polis som han utgav sig för att vara, och att det där som hänt i bastun med grabbarna bara var en olycklig engångsföreteelse och att hans dåliga rykte egentligen bara kommit sig av att han var öppet homosexuell i en liten skithåla som borås.

Jag hade riggat upp två videokameror och förberett med en liten tv och en bandare alldeles intill inom räckhåll och satt vid mitt köksbord och intervjuade en polis i övre medelåldern som hade ett alltigenom uppriktigt utseende. Och jag planerade att där inför honom ta fram videokassetten jag ställt undan bakom videon, sätta in den, och se hur han skulle reagera inför att på teven under drygt fyra minuter få se mig i en inspelad sekvens där jag ligger och filmar mig själv genom en spegel när jag runkar.

Om jag var han. Om jag var polis och åkt till den person som jag visste intervjuade mig för att jag blivit dömd för ett sexuellt ofredande och att den personen gjorde det för att han själv var ett dokumenterat offer för en liknande händelse, så tror jag att jag hade blivit antingen chockad, bara förvånad eller troligtvis förbannad på den uppenbara jävla idiot som satt framför mig. Förmodligen hade jag, eftersom kamerorna var på, kommenterat det på något sätt och sedan lämnat platsen för att därefter avböja fler intervjuer. Allt detta trodde jag att Pelle Polis skulle göra, även om jag naturligtvis visste (i magen) att det inte var så han skulle reagera.

En kamera var riktad mot hans ansikte och en stod en bit bort och i den såg man honom och mig framför en liten teve på en videoapparat. Det var på förmiddagen och det var ljust. Dagsljust. Jag tog fram kassetten, stoppade i den och spelade upp mitt runk för honom. Hela tiden log jag allt jag orkade (det var inte så mycket). Han satt tyst och tittade.

När det var över och jag stängt av teven och lett igen mot honom tog han min hand och kysste den. Han reste oss upp och kramade mig. Han hade stånd och tryckte sig mot mig och smekte mig hela tiden och kände efter om jag hade stånd. Det hade jag inte. Jag sa åt honom att vi gärna kunde gå in i sovrummet men att jag skulle ta kamerorna med. Vi glömmer dom, bad han. Nej, sa jag.

Inför kamerorna, en på stativ och en hela tiden i min hand, klädde han av sig och jag mig. Han runkade mig och sög av mig och runkade sig. I ungefär en halvtimma underhöll jag scenen genom att missbruka det man brukar uppleva med någon man faktiskt vill ha sex med. Jag samlade på bilder. Han kom efter några minuter. Han gav inga ljud ifrån sig utan det som hörs på taperna är mina stön och uppmuntrande småskratt. (De stön och småskratt som jag sedan dess har reagerat på när jag knullar, trots att jag vet att dom bara var förljugna då. Rättare sagt, jag kan inte låta bli att reflektera över hurvida min njutning sedan dess är sann eller falsk.) Jag satte aldrig på honom, knullade honom aldrig i röven, men jag la mig på honom när han låg på magen och rörde mig mot honom så att det skulle se ut som att jag gjorde det.

Både då och efteråt har jag slagits över det otroliga skuldmedvetande jag kände inför hur jag använde mig själv och honom i den situationen, att det tände mig som fan och att de stråk av ångest som fanns i den upptändningen och maktdräneringen inte var någonting mot hur jobbigt det varit innan dess att ständigt gå och oroa mig för att bli blåst av honom, att jag skulle varit tvungen att utsätta mig för att ge mig in i hans värld utan att få något med mig därifrån. Dessutom slog intryck efter intryck av honom ner i mig som pusselbitar som lät mig se att han var den person som jag sedan jag träffade honom första gången visste att han var, som jag känt på mig, i magen. Jag skulle aldrig haft sex med Pelle Polis om det inte vore för att jag behövde markera för mig själv att det stod i min makt att få hans sårbarhet i mitt våld.

Om jag inte gillrat den fällan för honom och mig hade jag förmodligen inte orkat finna någon mer motivation till att gå vidare med mina försök att filma honom. Han hade kunnat sitta och frisera och lägga tillrätta i all evighet och jag hade inget annat än min känsla att sätta emot. Det tråkiga för mig är att jag samtidigt stigmatiserade mig genom att iscensätta det vi dittills bara intellektualiserat kring, situationen där ett offer möter en gärningsman. Att det dessutom kom att bli jävligt svårt för mig att veta vilken av dom rollerna jag spelat förvirrade ett bra tag. Var han alltjämt gärningsman gentemot mig för att jag tidigare varit ett offer, eller var jag gärningsman eftersom jag i den faktiska situationen var den som hade makten och avgörandet i min hand.

Jag "hämnades" genom att utnyttja den skadan som tvingats på mig. Samma skada som gör det möjligt för mig att intellektuellt lämna min kropp. I det rummet utanför min kropp hade jag funnit det jag sökte. I min kropp väckte jag upp offret och lät honom skada mig. (Jag har aldrig accepterat att jag varit ett offer. Jag har ju gjort mitt bästa genom åren för att slåss mot min känsla av att vara just ett offer - jag har beskrivit det som hänt mig om och om igen på alla tänkbara dåliga och bättre sätt - genom att ta kontrollen över hur jag beskriver min offerroll har jag ju egentligen alltid sett till att hamna ovanpå, mao sett till att åtminstonde utåt sett INTE vara något riktigt förlorat offer. Kanske utnyttjade jag för min personliga del mitt möte med Pelle Polis och det jag visste om hans handlande för att trycka ner mig i den offerroll som jag aldrig accepterat. Och jag garanterar, jag accepterar det fortfarande inte.)

När jag filmar Pelle Polis är jag, på grund av hans uttryckliga medgivande att bli filmad, skyddad av lagen att utnyttja hans frivillighet på ett liknande sätt som han önskat och önskar att lagen skall ge honom skydd att utnyttja minderåriga killars “frivillighet”.

Efter denna "intervju" som alltså resulterade i att han tappade kontrollen och lät sig exponeras sexuellt framför kameran, säger han återigen att han inte kan hindra mig att använda det vi just filmat eftersom han vet att filmen är min. I "eftersnacket" och de närmast följande filmingarna av honom, kom allt det fram om honom som nu utgör de centrala delarna i denna dokumentär.

Det känns givetvis underligt att läsa texten om Pelle Polis och mina motiv till den där sexscenen så här sju år senare. Jag skäms lite för hur galet det verkar. Men jag minns att jag vid den tidpunkten hade ambitionen att redogöra för mina tankar så gott det gick. Och då blev det så där. Däremot är jag fortfarande lika tilltalad av tanken att det ska gå att beskriva verkligheten var helst man befinner sig, och ändå bli tagen på allvar. Jag sympatiserar fortfarande med att jag envisades med att genomföra projektet och presentera den färdiga filmen som en sann bild av verkligheten, oavsett hur komplicerad min position var i förhållande till Pelle Polis och ämnet. Något sannare har jag aldrig gjort.

Problemet med att berätta denna historia nu är att ingen sanning, ens när den som uttalat den tror på den fullt ut, ska uppfattas som annat än en partsinlaga, om än mer eller mindre trovärdig. Jag är fullt medveten om det.

Såväl Pelle Polis som Journal producerade jag själv helt utan finansiering eller någon budget att tala om. Utrustningen som krävdes lånade jag ihop, bl.a. från Konsthögskolan. Pelle Polis har idag setts av runt 30 000 personer, främst i konstsammanhang och på filmfestivaler. Polismannen Pelle Polis är fortfarande i tjänst.

Det kan vara värt att nämna att SVT gärna visade delar av materialet i diverse debattprogram dom sen bad mig delta i. Och att filmen använts som undervisningsmaterial i polisens egen internutbildning. Att det fortfarande med jämna mellanrum hör av sig filmare och journalister som vill ta del av min research och mitt material för att underlätta deras eget arbete. Senast för några veckor sedan av just en dokumentärfilmare från SVT som ville “titta närmare på Pedofila Arbetsgruppen och deras verksamhet”. Nu, sju år senare.

Den där ingående beskrivningen av sexscenen med Pelle Polis publicerades för övrigt som en del i en längre intervju med mig i konsttidskriften Index samtidigt som Expedition:Robinson gick på TV hösten 1998. Med andra ord samtidigt som kvällstidningarna sökte med ljus och lykta efter smaskigheter att trycka löp av lagom till varje lördagsavsnitt. Det tog kvällstidningsjournalisterna ett halvår att hitta den storyn. Och då hade filmen ändå både avhandlats och beskrivits ingående på kultursidor, debattsidor och nyhetssidor redan under flera månader. När Aftonbladets skandaljournalister till slut hittade storyn författade dom följande löp. ROBINSONPÅL: Jag hade SEX MED POLISMAN för att få honom att ERKÄNNA BROTT.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

En av anledningarna till att jag ens sökte Expedition:Robinson trots att jag var i full färd med Pelle Polis var att jag vid det laget hade kommit så långt i mina efterforskningar kring alla som varit inblandade i Pedofila Arbetsgruppen att jag kände mig hotad. Främmande människor hade ringt mig och eftertryckligen uppmanat mig att upphöra med mina efterforskningar. Jag hade haft inbrott och blivit av med en dator och en låda papper (som av en ren slump inte innehöll något av materialet kring Pelle Polis). Jag kände mig ansatt av Pelle Polis själv som i slutskedet av arbetet ångrat att han ställt upp på filmen och som försökte hindra mig från att visa den genom sina kontakter inom rättsväsendet (något som det för övrigt skulle visa sig att han saknade laglig grund för – ärendet blev avvisat i tingsrätten). Kort sagt, jag sökte till Expedition:Robinson för att försäkra mig om att historien om Pelle Polis skulle flyta upp till ytan oavsett vad som hände mig eller filmen. Jag sökte skydd i offentligheten.

Själv lärde jag mig ironiskt nog att ljuga igen - i vuxen ålder – just när jag var med i Expedition:Robinson. Ironiskt, därför att programformen inte bara sågs som sann (sannare än till exempel såpoperor som var den enda verklighetsnära skildringen av människor i TV på den tiden) utan för att deltagarna i allmänhet också ansågs hjälplöst utsatta för utlämnande exponering. Det var inte bara praktiskt att ljuga då, jag var dessutom bunden av ett kontrakt som hindrade mig att avslöja vart jag skulle nånstans innan det blev offentligt vilka som var utvalda just det året.

Jag undanhöll information från dom som gjorde programmet eftersom jag inte gärna kunde berätta att jag för tillfället arbetade med filmen Pelle Polis som beräknades explodera i media mitt under sändningen av deras familjeunderhållningsserie. Jag ville heller inte tynga vare sig tittarna eller deltagarna med besvärande detaljer om mitt liv eller vad jag sysslade med. Det blir lätt så neurotiskt. Det tar så mycket plats.

Efteråt fick jag inte låtsas om att jag visste vad som skulle ske i serien eller vem som vann. Expedition:Robinson var 1998 den enda dokusåpan i Sverige och när jag till exempel åkte tåg - som är en sluten kändis-flykt-ovänlig miljö - var det inte ovanligt att det ringlade en kö av nyfikna tittare ända från min sittplats och ut i nästa vagn. Inför alla dessa människor ljög jag. För att det var bekvämt. För att jag var tvungen.

Vid ett tillfälle tröttnade jag, både på alla dessa meningslösa frågor och på allt hemlighetsmakeri. Jag befann mig i ett konstnärligt föreläsningssammanhang på en scen inför en stor skara människor när det var kanske fyra veckor kvar till finalen av det årets Expedition:Robinson. Det var frågestund i slutet av seminariet och nån lustigkurre frågade vem som vann. Jag sa som det var. Sällan har jag mött ett sånt kompakt ointresse för sanningen. Hahaha, var reaktionen: "Den var bra den du.”

Jag ljög i Buy Bye Beauty. Jag framställer medvetet människor på ett sätt som skiljer sig från hur dom i verkligheten var. Jag regisserar och arrangerar. Efteråt ljög jag inför pressen om exakt hur jag gått tillväga, eftersom jag ville framstå som så skurkaktig som möjligt.

Däremot ljög jag inte för Filminstitutet som stöttade filmen ekonomiskt. Jag ljög inte för de medverkande i Lettland. Och jag ljög inte vad gäller fakta och siffror i filmen. Det var den faktiska sammanställningen av de uppgifter jag fick tillgång till. I filmen presenteras uppgifter om prostitutionens ökande utbredning efter Västeuropas intågande och om lönevillkoren i den svenska tillverkningsindustrin i Lettland, som inte ens en av de mer namnkunniga ekonomijournalisterna på Rigas största - och svenskägda - dagstidning kunde ifrågasätta.

Jag påstår inte att det inte stämmer att kvinnorna i filmen var eller hade varit prostituerade. Det stämmer. Tre av dom sex som medverkade i sexscener var fortfarande delvis prostituerade, två av dom hade varit det, en var strippa. Men filmen handlar ju också om att löneläget drivit många in i prostitution, som annars lever fullt normala liv med normala jobb. Det hade nästan varit konstigt om de som kunde tänka sig att ställa upp i denna film, inte också var sådana som hade berörts av sexhandeln.

Buy Bye Beauty är den enda av mina filmer som genast blev visad i svensk TV trots att den redan innan någon ens sett den orsakade löpsedlar som: "Polischef rasar: HOLLENDER ÄR ETT KRÄK som bara utnyttjar tjejerna."

På grund av min popularitet efter Expedition:Robinson kunde jag skapa en karaktär som svek deras förtroende. Genom att se till att jag blev filmens enda egentliga “skurk” kunde jag garantera att denna skurk inte heller slapp undan sitt ansvar. Ingen skulle ha anledning att skydda min skurks integritet på grund av förment etiska avväganden av nån som bestämmer vad som är lämpligt att visa eller inte. Skurken var ju jag, och jag tänkte inte försöka slippa undan.

Buy Bye Beauty blev färdig och visad i TV3 i början av 2001. Det finns tre dokument som åtminstone kan betraktas som Sanningen i förhållande till mina föresatser och min metod. Först, det synops som fick Svenska Filminstitutet att stödja filmen ekonomiskt. För det andra, det informationsblad som jag använde för att söka medverkande på plats i Riga i Lettland. Och slutligen det faktiska kontrakt som samtliga medverkande i filmen skrev under.

Synopset till Buy Bye Beauty skrev jag ihop på en eftermiddag eftersom jag tidigare samma dag sagt till dokumentärfilmkonsulenten på filminstitutet att jag redan hade ett synops till en film som jag kunde maila till honom innan kvällen. Han hade helt oväntat ringt mig den dagen för att fråga om jag hade nån film jag vill göra och behövde pengar till. Jag sa givetvis att jag hade det. Den eftermiddagen föddes Buy Bye Beauty. En vecka senare fick jag pengarna och några veckor efter det drog jag till Riga.

Synops till Filminstitutet, Maj 2000

Arbetsnamn: Interference

Sammanfattning:
Jag som svensk filmare och självutnämnt världsmedvetande gör djupgående intervjuer med ett tiotal Lettiska medborgare, män som kvinnor i varierande åldrar (myndiga), om deras livsförutsättningar, drömmar och situation, men även om deras bild av Sverige och svensk moral, vad vi gör för eller med deras land. I slutscenerna ser man därefter hur jag personligen, fysiskt knullar vart och ett av mina intervjuobjekt.*

Filmen beräknas bli 60 minuter lång. Tills de absolut sista minuterna följer vi genom intervjuer och miljöskildringar med intervjuobjekten in i deras liv och livssituation. I de sista minuterna redovisas chockartat men sakligt, genom endast några sekunder långa klipp, hur filmaren fysiskt knullar vart och ett av intervjuobjekten. (Filmen ska givetvis aldrig kunna uppfattas som en porrfilm utan sexscenerna ska ha en tydligt symbolisk funktion.) Därefter avrundas filmen under redovisande av faktauppgifter kring hur Sverige ”hjälper” sina grannländer och de egentliga syftena med denna hjälp. Chockeffekten byggs upp med ljudläggning dold bakom en matta av miljömusik som sakta men säkert för in ljudelement från filmens slutscener.

Syfte:
Idag strömmar det fram förment dokumentära skildringar av människor. Ofta vanliga människor som har något mer eller mindre viktigt att berätta. Dessa människor blir alltid offer för sin medverkan. Personligen tycker jag det är helt ok. Men satt i sitt sammanhang är det inte det. Inte minst med tanke på alla skildringar som aldrig blir gjorda eller som censureras av etisk och moralisk hänsyn. Jag ifrågasätter filmarens och betraktarens rätt att utnyttja människor, samtidigt som man ändå undviker alla de riktigt ”heta potatisarna”.

Synops:
Jag kommer under de närmaste månaderna färdigställa en dokumentär vars enda egentliga syfte är att göra betraktaren oundvikligen uppmärksam på vad film/tevemediet gör med sina intervjuobjekt. Och därigenom också vad vi männsikor gör med andra människor, eller snarare kanske att sniffa på Varför vi människor hanterar varandra som vi gör. De flesta dokumentärfilmare gör vad jag vet stora ansträngningar för att hålla sig på rätt sida av nån slags journalistisk etik och moral. Men satt i sitt sammanhang i vårt samhälle, blir intervjuobjekten praktiskt taget alltid offer i alla fall, oavsett hur gärna de själva ställt upp. Om vi dessutom placerar vårt samhälle och våra produktioner i relation till omvärlden blir det än värre. Där Sverige manifesterar sin egen förträfflighet genom att peka finger åt andra länders problem. Problem som vi som land och allt som oftast dessutom själv antingen orsakat eller åtminstone underhåller. Dessutom är det ofta så att den svenske filmaren väljer att fokusera på ett problem där Sverige på något sätt är inblandade med någon form av bistånd, alltså med ett bakomliggande syfte att visa hur bra vi själva är. Dessutom rörande ett bistånd som i sin tur egentligen bara delas ut för att skydda Sverige självt, från kärnkraftskatastrofer, sjukdommar mm. Hjälp till självhjälp.

Min dokumentär kommer på ett mycket tydligt sätt beskriva denna dubbelhet.

Jag har varit ett par veckor i Riga.

Jag har sett och läst om Lettland och Baltstaterna i en rad dokumentärer och artiklar i svenska medier. Där får jag veta en hel del om hur illa det är ställt i Baltstaterna inklusive Lettland. Misären i fängelser och barnhem, prostitution, sexturism från och seximport till Sverige.

Jag har varit i Riga och sett just sexturism, prostitution, yttre tecken på kriminalitet mm. Men också ett hårt arbetande gästvänligt folk med oerhört lite betalt för sina insatser. Och svenskar förstås. Mitt hotellrum kostade drygt en normal lettisk månadslön, per natt!

Jag har tänkt det förr, men aldrig upplevt det så tydligt som denna gång. Hur sverige och svenskarna manifesterar sin moral och hävdar sin förträfflighet som nation, genom att sticka in sin fula nos och tryna åt andra som egentligen bara är sämre människor för att dom har sämre förutsättningar att klara sin situation än vi har.

Jag kommer genomföra en dokumentär som genom intervjuer skildrar en handfull lettiska medborgares livssituation. Ungefär lika många kvinnor som män, i varierande åldrar. Egenföretagare, prostituerade, vårdbiträden mm. Genom dessa intervjuer och upptagningar i deras miljö, arbetsplats, hemm mm kommer en betraktare få en god uppfattning om hur de lever sina liv men också vad de har för uppfattning om rikare länder, som t ex Sverige, vad vi tillför dom och deras land och liv.

MEN, jag kommer också i bild, som filmare, personligen att knulla vart och ett av mina intervjuobjekt i röven eller fittan eller var du vill.

Jag vill på ett så skoningslöst sätt som möjligt tydliggöra det faktum att det faktiskt är du och vi, tex svenskar, som sitter med alla trumf på hand. Att vi allihop tiger still medan vi själva som kollektiv i själva verket är grundorsak till det som vi så gärna förfasar oss över hos mindre bemedlade nationer och kulturer. Inte ens bara som kollektiv, utan lika gärna som enskilda personer. Samma förhållande gäller naturligtvis på ett plan av mellanmänsklig kommunikation. Där andra alltid bestämmer din frihet, där du sen sätter upp en gräns så nära den begränsningen du kan och kallar den för personlig integritet.

Denna dokumentär kommer kosta runt 200 000** svenska kronor att producera från början till slut. En kostnad som i svenska mått mätt är oerhört låg för en dokumentär produktion, men som likaväl motsvarar ca 130 normala månadslöner eller ca 11 årslöner för en lettisk medborgare. Jag tror inte det ska bli några problem att hitta en handfull letter som är beredda att bli våldtagna av svensk moral för en rimligt låg summa pengar, med svenska mått.

Varför Riga? Varför Lettland? Därför att Lettland är på väg in i det svenska medvetandet, för att vi har börjat acceptera dom som nation, men av helt fel orsaker. Enligt min uppfattning har den mesta svenska uppmärksamheten kring Baltstaterna utgått från olika sorters svenska hjälpprogram i bästa banka-sig-själva-för-bröstet-stil. Eller så har det rört sig om hjälp som indirekt riktat sig mest till oss själva genom att på olika sätt skydda sveriges medborgare för olika sorters hälso- eller miljökatastrofer som hotar ifrån våra östliga grannländer.

Varför jag? Kanske därför att jag efter bara ett par veckor i Riga insåg att det finns en stor mängd människor där som uppenbarligen vill ha något av mig och det kollektiv av rikare och mer väl bemedlade människor som valt att resa dit. Och att jag inser att det står var och en av ”oss” fritt att utnyttja dessa människors behov i så stor utsträckning han eller hon har lust. Valet ligger inte hos någon annan, bara hos oss. Oavsett vårt beslut, är förhållandet i grund och botten ojämnlikt.

Min dokumentär kommer alltså utgöra ett uppriktigt intresse för en annan befolknings livssituation, men samtidigt vara ett försmädligt beräknande utnyttjande av densamma.

Varför sex? Svenskarna förstår sig bara på moral, och allra helst när den överträds på ett sätt som varje svensk kan dentifiera sig med. Sverige är en profiterande, förljugen och sexköpande nation. Face it! Vi skyddar detta faktum med en försåtlig yta av självbedrägeri och ansvarskännande som oftast yttrar sig i moralisk indignation utan tillstymmelse till faktiska åtgärder (eftersom dom ju i praktiken skulle kräva en lång rad uppoffringar). Jag kommer som filmare i denna dokumentär axla denna dubbelhet.

Se det gärna som ett diskussionsunderlag för svensk moral, det brukar ju vara ett populärt sätt att beskriva en diskussion i Sverige som utgår från att någon pekat på något som faktiskt är verklighet, diskussion eller inte.

Metod:
Jag kommer åka till Riga och via mina konmtakter där lägga ut ett antal alternativa trådar för att finna de personer som bäst lämpar sig för att utgöra mina ”intervjuobjekt” i filmen. Personligen har jag inget emot att ”fejka” i så stor utsträckning det är möjligt för att göra min poäng. Min tanke är alltså att åtminstone så långt det är möjligt, undvika att utsätta de medverkande för några verkliga övergrepp i form av utnyttjande, utan att jag med så öppna kort som möjligt ska finna personer som förstår min films syfte och som sedan ställer upp på dess genomförande.

Jag räknar med att Interference kommer mottas med stor indignation när den väl presenteras för den svenska publiken. Jag kommer ha lyckats om filmen och jag som filmare möts med samma indignation som den som jag anser vanligen utgör grunden för dokumentärt berättande i Sverige idag. Med den avgörande skillnaden att jag vill föra över indignationen från dom eller det vi betraktar till mig (läs: oss), som i det här fallet är i högsta grad ansvarig för just det jag (läs: vi) betraktar.

* i slutändan blev det bara kvinnor i de arrangerade sexscenerna.
** totalkostnaden blev till slut 325 000 kronor.

Presentation av filmen för de medverkande (då i Lettisk översättning.) Juni 2000

Interference

Detta kommer resultera i en mycket provokativ dokumentär om personlig integritet och kränkningar av densamma, både i verkligheten såväl som i all dokumentärfilm.

Information:
Jag är konstnär och dokumentärfilmare från Sverige. Jag har gjort ett flertal provokativa filmer de senaste åren som ofta resulterat i debatter i media. Jag har oftast berört ämnen kring makt och missbruk av makt. Jag anser att alla dokumentärfilmare utnyttjar sina intervjuobjekt även om de intervjuade givit sitt medgivande. I allmänhet tycks människor övertygade om att det finns något sådant som ett fullt objektivt och sanningsenligt sätt att göra dokumentärer. Jag tror inte det. En filmare måste alltid göra en mängd val utifrån deras personliga åsikter, både vad gäller valet av intervjuobjekt och insamlandet av material, såväl vid klippning som presentation.

Sverige har de senaste åren valt att presentera Lettland antingen genom att peka finger åt kriminalitet och prostitution, eller genom att bedyra sin godhet genom våra svenska investeringar eller bistånd. Svenske kungen inviger Handelshögskolan i Riga. Vid ett flertal tillfällen har vi kunnat följa diverse hjälporganisationer med Drottning Silvia eller kronprinsessan Victoria i spetsen som åker till barnfängelser i Riga och delar ut bananer åt de svältande.

Inte ett enda ord hittills om att det nu för tiden är svenska och andra västeuropeiska företag som bestämmer lönenivåerna i lettland och därigenom är indirekt ansvariga för fattigdomen och allt som följer i dess väg.

Denna film är min reaktion på detta systematiska hyckleri.

Du bör vara medveten om att jag alltså sedan tidigare är en känd person i Sverige och att just det kommer att resultera i att filmen förmodligen kommer få stor uppmärksamhet och att effekten av provokationen i Interference kommer kunna bli dramatisk.

Din medverkan i filmen:
Jag vill att du deltar i min film, delvis i arrangerade scener, delvis i autentiska intervjuer. Jag kommer göra en film där det i slutscenerna SER UT SOM att jag utan tvekan utnyttjar de medverkande i filmen. Detta kommer naturligtvis inte vara helt sant eftersom vi tillsammans kommer komma överens om din roll i filmen. I hur stor utsträckning du har lust attt berätta om egna erfarenheter, eller om du hellre vill referera till någon bekants liv och upplevelser, men att du berättar om dom som att dom vore dina egna.

Din medverkan kommer att vara mycket krävande. Inte i tid, utan för att du måste vara medveten om att filmen i slutändan kommer framställa dig som ett offer för filmaren och hans kamera. Filmen kommer vara mycket tydlig i det att det kommer framstå som att filmaren inte bryr sig särskilt mycket om sina intervjuobjekts integritet. Bilden av dig och filmaren kommer inte vara positiv. Denna film kommer resultera i en känslomässig och politisk knock-out på publiken.

Bakgrund:
Jag kan åka till Riga i Lettland och välja om jag vill föra något gott eller något ont med mig, genom mina intentioner eller handlingar. Problemet är att initiativet och beslutet i det här fallet är mitt som svensk och inte ert. Lettland kan ännu inte försvara sig mot mitt (vårt) initiativ, vare sig det är ett bra eller ett dåligt initiativ. I denna grundläggande ojämlikhet ligger orättvisan. Denna ojämlikhet kommer inte förändras förrän Lettland har råd att tacka nej till framtida kontakt med till exempel Sverige, vare sig kontakten består i ekonomiskt bistånd, investeringar eller sexhandel. På detta sätt går sexindustrin och de utländska investeringarna hand i hand. På många sätt leder de utländska investeringarna i Lettland endast till ett fördjupat beroende och anpassning gentemot andras intressen, som i sin tur försvårar Lettlands kamp mot att låta sina medborgare bli lönepolitiskt och privat utnyttjade.

I denna film kommer jag betrakta all utländsk verksamhet i Lettland som en och samma. Samlat i en enda person, filmaren. Jag kommer vara hjälporganisation, sexturist, investerare, dokumentärfilmare och nyhetsjournalist, allt på en och samma gång. För jag anser att dom också i verkligheten kan ses som en och samma person. Var för sig representerar varje svensk i Lettland sitt hemland, i detta exempel Sverige, och deras samlade aktiviteter som kollektiv och dess ensidiga möjlighet att välja mellan goda eller dåliga initiativ i ert land.

För att möjliggöra denna roll som filmare, sexköpare, journalist, investerare mm, behöver jag hitta ett antal lettiska personer med tidigare erfarenheter av svenskar, privat eller ekonomiskt. Och som kan tänka sig att delta i en serie intervjuer, men som också är beredda att delta i korta arrangerade sexscener på film.

Jag hoppas du kan vara en av dem.

Metod:
Filmen kräver att du tillåter ett brott mot din integritet på det viset att du deltar i en mycket kort arrangerad sexuell scen (ca 10 sekunder). I denna scen måste det klart och tydligt se ut som att du haft sex ”på riktigt” med filmaren. Med andra ord krävs åtminstonde några sekunders verklig penetration. Dessa scener kommer vi filma under så respektfulla omständigheter som möjligt efter att vi har kommit överens om i vilken typ av scen du föredrar att delta osv. Men i den färdiga filmen kommer det se ut som att du blivit sexuellt kränkt av filmaren.

Medvetna om att inspelningen av dessa korta sexscener förmodligen kan kännas ansträngande och psykiskt påfrestande, både för dig som för filmaren (mig) och kameramannen, kommer vi försöka arrangera detta under så säkra och trygga förhållanden som möjligt. Förutom närvaron av vår tolk som du vid det laget bekantat dig med och den säkerhetsvakt vi sörjer för, rekommenderar vi att du tar med ett ”förkläde” som kan garantera din säkerhet. (Vi har hört talas om flera situationer där kvinnor blivit lurade av filmare av olika slag och sedan blivit våldtagna och kränkta.)

Det är mycket viktigt att vi sätter oss ner och diskuterar vilken typ av intervjuer du vill delta i och också exakt vilken typ av arrangerade sexscener du kan tänka dig att medverka i. Efter det kommer vi skriva ett kontrakt där du ger mig rätten som filmare att använda materialet i min film för offentlig visning. Det är viktigt att du inser att filmen kommer kunna visas i alla typer av media, med två viktiga undantag: filmen kommer aldrig att distribueras i Lettland och scenerna med sexuellt innehåll kommer aldrig att användas i något annat sammanhang än i just den här filmen. Efter att filmen är helt klar kommer originalkassetterna från dessa tagningar att förstöras för att undvika framtida oväntad och oönskad exponering.

Betalning:
Jag kommer betala för din medverkan. Men enligt min åsikt kan inte denna betalning ses som tillräcklig för din uppoffring. En skälig ersättning för vilken medverkan som helst i vilken dokumentär som helst borde vara enormt mycket större. Din ersättning ser jag som betalning för din tid och ditt besvär. Ett antal intervjuer och arrangerandet av de korta sexscenerna.

Kontraktet (original på engelska samt i lettisk översättning) Juni 2000

Kontrakt Sida 1(1)
Film: Interference

Detta kontrakt har gjorts i två kopior och skrivits under av både filmaren, Pål Hollender samt medverkanden.

Filmaren betalar medverkanden ö.Ls för hans/hennes medverkan.

Medverkanden går med på att ge 3 separata intervjuer, vardera inte längre än 2 timmar. Dessa intervjuer skall ske i medverkandens hem, på hans/hennes arbetsplats eller under nån annan form av aktivitet som medverkanden företar sig och slutligen på en offentlig plats såsom en restaurant, ett torg eller ett café.

Medverkanden går med på att filma en arrangerad sexscen. Denna scen kommer innehålla faktisk sexuell penetration mellan filmaren och medverkanden. Filmandet av dessa scener skall inte ta mer än ungefär 1 minut, och dom kommer vara ännu kortare i den färdiga filmen. Vid inspelningen av denna scen skall det bara vara en annan person närvarande förutom filmaren och medverkanden, annat än de som medverkanden själv önskar. Denna person kommer vara kameramannen.

Båda parter garanterar att dom, vad dom vet, är friska och att dom inte har någon sexuellt överförbar sjukdom. Under sexscenerna kommer kondom användas. Badrum och dusch ska finnas tillgängligt.

Totalt skall medverkanden inte ha varit upptagen av filmteamet mer än som mest två fulla arbetsdagar. Denna totala tid kan vid behov fördelas över flera dagar.

Medverkanden är medveten om att filmaren har full upphovsrätt till allt material filmat enligt ovan. Medverkanden intygar att han/hon är medveten om att materialet kommer användas i filmen med arbetsnamnet ”Interference” och att den kommer göras tillgänglig för allmänheten.

Filmaren garanterar att han INTE skall distribuera filmen i Lettland.

Filmaren garanterar att sexscenerna INTE kommer användas i något annat sammanhang än i detta och att originalkassetterna kommer förstöras när filmen är färdig och haft premiär för publik. Dessa scener kommer ALDRIG, med filmarens vetskap, användas i ett pornografiskt sammanhang eller en pornografisk publikation.

I och med att jag skriver under detta kontrakt intygar jag att jag har läst igenom hela kontraktet och är fullt medveten om dess innehåll och betydelse.

Underskrifter:

Filmaren Medverkanden

Personligen tycker jag att det principiellt är lika orimligt av mig att anställa kvinnor för att ha sex på film - genom dessa kontrakt - som det är oanständigt att Sverige och svensk tillverkningsindustri anställer kvinnor till så låga löner att prostitution blir ett tänkbart alternativ för att nå existensminimum. Däremot skulle jag förolämpa just dessa sex kvinnor om jag inte nu hävdar att dom då hade förmågan att avgöra om dom ville ställa upp som medverkande i denna film eller inte.

Buy Bye Beauty orsakade kraftiga reaktioner ungefär samtidigt som det stillsamt noterades i pressen att den danske regissören Lars von Trier hyrt in porrskådisar för att filma sexscener i hans “Idioterna”.

Min föresats var att genom Buy Bye Beauty tvinga folk att se på nyheterna och porrfilm samtidigt.

Det är sammanhanget som avgör vad som är sant.

Avslutningsvis: i mitt liv finns en lång kedja av händelser och konsekvenser som hänger ihop ungefär så här:

Om jag inte efter en rörig och ouppklarad barndom ständigt velat “vittna” om allt möjligt hade jag aldrig velat bli journalist.

Om jag inte lyckats komma in på Journalisthögskolan, hade jag sen aldrig vågat skita i det och istället satsat på att bli konstnär.

Om jag inte varit konstnär, hade jag aldrig gjort min första film Journal.

Om jag inte gjort Journal hade jag inte kontaktats av Pelle Polis.

Om jag inte arbetat med Pelle Polis, hade jag inte konfronterats med Sveriges Television. Jag hade heller inte sökt Expedition:Robinson.

Om jag inte blivit djupt besviken på att filmen Pelle Polis inte “dög” som verklighetsskildring och om jag inte blivit sympatiskt framställd och allmänt omtyckt i Expedition:Robinson, hade jag aldrig konstruerat Buy Bye Beauty som den är konstruerad, med mig som skurk.

Om jag inte varit så framgångsrik med att framställa mig som skurk i Buy Bye Beauty, hade jag inte ställt upp i Expedition:Robinson en andra gång 2003. Och om jag inte gjort det hade jag fortfarande huvudsakligen betraktats som ett diffust ondskefullt freak.

Nu är jag uppfattad som mer normal. Kanske mer normal än nånsin.

Ungefär så.

Pål Hollender 2005